* Igår hade jag intervju, den här gången med en svensk person (för ett jobb här) via videolänk. Fick inte en enda fråga om ambitioner eller framtidsplaner, vilket var skönt samt stödjer
min teori om att Brysselbaserade intervjuare är onödigt besatta av detta. Nästa vecka får jag veta om jag går vidare till nästa steg. Oavsett om jag gör det eller inte kändes det som en bra intervju och jag skulle bli glad om jag får det. Sa dock vissa saker som jag i ett senare skede insåg kanske inte var helt kompatibelt med deras miljö och arbetsplatskultur, men är det så skulle jag nog inte trivas i vilket fall.
* I lördags hade vi elva vuxna, ett barn och två hundar här på sällskapsspelsturnering. Blev en mycket trevlig och smått rörig kväll (let's just say att det är svårt att planera spelupplägg när man inte vet hur många som kommer + att hundarna inte var överdrivet förtjusta i varandra, men som tur är bor vi ju på 1½ plan så det gick att lösa). Jag och två till bakade lussekatter och pepparkakor innan och dagen före var jag på IKEA och handlade bl a ett 6-pack glögg, så det blev en mysig tjuvstart på december dagen innan första advent.
* Efter spelkvällen fick vi för första gången en glimt av den kriminella sidan av Bryssel. Jag tyckte det var en utmärkt idé att följa en av turneringsdeltagarna en bit på vägen när han skulle gå hem, för att få lite frisk luft och motion efter flera timmars sockerintag. När jag och Johan sedan var på väg tillbaka hem och bara var två minuter från dörren, på en mindre gata där jag går nästan varje dag, ser vi två män som ser ut att försöka låsa upp en bil längre fram. Jag tycker det ser skumt ut och säger till Johan att vi borde gå på andra trottoaren, men Johan menar att äh, det är lugnt. Den trånga trottoaren är helt kantad av bilar och när vi är några meter från männen ser vi att de har krossat flera rutor på en av bilarna (glassplitter på hela trottoaren) och håller på och försöker bryta sig in i ytterligare en. "Det var JÄVLIGT dumt att vi gick här" muttrar jag tyst och Johan kan vid det här laget bara hålla med. När vi närmar oss avbryter de för att släppa förbi oss och vi går
mellan männen, så nära att vi i stort sett snuddar vid dem. Hör hur den ena aggressivt svär något på franska och ser i ögonvrån att han ser ut att ta sats för att sparka på bilen. Vi ökar farten och som tur är sker detta i slutet av gatan så vi når snart fram till den större och mer trafikerade vägen som vi måste korsa för att komma fram till vår gata. Den ena av männen går efter oss ett par meter och i några sekunder hinner jag tänka att nu smäller det, eller så får jag en elpistol i ryggen. Vågar inte vända mig om men inser att han inte följer efter oss utan "bara" var på väg till bilen där de redan krossat rutan. När vi kommer ut på den större vägen står en taxi med förare i och väntar precis vid korsningen, vilket är så ologiskt att jag börjar undra om han håller koll åt tjuvarna.
Så fort de inte ser oss längre börjar jag springa till vår dörr, och försöker få Johan att göra detsamma så att inte tjuvarna eller taxichaffisen ska se var vi bor. Johan insisterar på att vi ska ringa polisen vilket jag gör (ja, eller först ringer jag 112 och blir vänligt upplyst om att jag ringt ambulansnumret och istället ska ringa polisen på 101). Har världens puls vilket inte gör det helt lätt att få fram vad som har hänt på osammanhängande franska, men lyckas i alla fall få dem att förstå vad som pågår. Vi berättar att de krossat bilrutor och på vilken gata. Polisen frågar efter signalement och vi vet egentligen bara att de var vita, att en var rätt kort och att de enligt Johan såg ut som uteliggare. De skickar dit en bil. Det går bara några minuter och sedan ringer en annan polisman upp och vet då vad vi (Johan) heter och var vi bor, så tydligen är Johans mobilnummer med i något register. Han frågar om det är ok att några poliser kommer förbi hos oss nu direkt (klockan är runt två på natten) för ytterligare upplysningar och jag känner bara att nej nej nej tänk om tjuvarna sitter i polisbilen, de får absolut inte se var vi bor! Så jag frågar varför och säger att vi egentligen redan berättat allt vi vet och drar allting igen och förtydligar att ingenting har hänt på vår gata, att det inte är vår bil och att vi bara snabbt gick förbi när vi såg vad de höll på med och bara ville meddela polisen vad som pågick. Han tackar för det och avslutar med att säga att de har tagit dem!
Väldigt effektiv polis alltså, imponerande! Hoppas att de tog dem på bar gärning, Johan säger att han hörde sirener så förhoppningsvis var de smarta nog att köra runt hörnet utan sirener och sedan slå på dem om tjuvarna började springa, vilket känns rimligt att de gjorde.
De känns obehagligt att det skedde så nära där vi bor tycker jag, nu hände ju ingenting men om jag hade gått själv hade de ju hur lätt som helst kunnat hota mig eller så. Är fortfarande lite orolig att poliserna hade tjuvarna i bilen och var på väg för att ringa på så att de såg var vi bor, det måste ju stå ganska klart för dem att det var vi som ringde polisen. I förrgår ringde någon oanmäld på dörren för första gången sedan vi kom hit och jag tänkte att helvete nu är det polisen som behöver vittnesmål, så jag vågade inte öppna. Döm om min lättnad när jag några timmar senare gick ner och kollade posten och fann en jacka som Johan beställt - det var alltså ett bud som hade ringt på.
Har hittills i mitt liv varit ologiskt förskonad från sådana här grejer, förutom att ha
mött en äcklig blottare i Brighton en gång. Det verkar som att de flesta i Bryssel stöter på lite kriminalitet förr eller senare, så hoppas nu att jag fyllt min kvot för ett tag framöver.
* På söndagen fortsatte vi med kickstartandet av julsäsongen - var på adventsgudtjänst med barnkör i svenska kyrkan samt på glöggmingel hos en kollega till Johan.
